Åsa Norman

EVEREST BODY EVEREST, 2015

FEBRUARI 2015

Att imitera en symbol kan i bästa fall visa på dess förgänglighet eller konstruktion. I varje ny imitation sker en viss förskjutning, ett slags nytt rum där något kan läggas till eller tas bort. Och kanske finns det lite hopp i den förskjutningen - att det går att vara på flera sätt. Jag jobbar ofta med bekanta symboler och vardagsobjekt, plockar isär eller lägger till nya material. Sätter ihop saker på olika vis som jag tror kan bli intressant, försöker känna och se något från nya vinklar. Många gånger använder jag min egen kropp, objektifierar mig själv, en slags fetish kanske.

Att arbeta med textil och kläder är att ha en direktkanal till identiteter och kroppar.
Ett sätt att prata om kroppar, deras funktioner, svagheter, styrkor. Jag kan inte komma ifrån min kropp, jag är vit, jag är kvinna, jag har kort hår, jag har långt hår, jag har tatueringar, jag har eksem, jag har snygga ben och ganska ofta några finnar.

Jag är besatt av sport och sportutrustning, jag tycker om hur den sportande kroppen blir ett redskap, en maskin. Jag tänker på omklädningsrummet som en sakristia, en plats där en går in i en ny roll, byter ut allt tänkande till görande. Att vara i en grupp/ett lag som har samma mål eller i alla fall är på väg åt samma håll. Jag tänker också att träning kan vara något destruktivt och att det ligger helt rätt i tiden på ett äckligt sätt och egentligen borde alla bara sluta sporta och röka ciggaretter av olika slag och vägra vara aktiva i ett samhälle som bygger på personligt ansvar över våra kroppar, fastän samhället begränsar kropparna hela tiden.

Texten publiceras i fanzinet Tråd under våren 2015

Foto: Malin Henningsson